Denna artikel har skrivits av Cloé Duc, assisterad av AI (ChatGPT 4o) med följande metod: utkast i vittnesmålsform (tillgängligt nedan), omformulering av AI, AI/mänskliga justeringar.
I år ledde jag en medieutbildningscykel med mina elever i årskurs 4 på temat “Min telefon, min planet och jag”, enligt den väg som föreslagits av Internet Sans Crainte från TRALALERE (resurs här).
💡 Mål: att tillsammans förstå digitaliseringens miljöpåverkan och producera ett litet fanzine som eleverna kunde ta med sig hem, för att öppna diskussionen i familjen om deras vanor och val av utrustning.
Fram till dess gick allt bra…
De tre första sessionerna: visningar, läsningar, diskussioner, kollektivt arbete på en stor tavla “problem / konsekvenser / förbättringsförslag”.
Sedan kom skrivsessionen: att formalisera vad de hade lärt sig innan fanzinets layout.
Och då… på mindre än 5 minuter var hälften av gruppen redan på ChatGPT, utan att fråga, utan förvarning. Inte för att göra det bättre, inte för att fördjupa… bara för att gå snabbt, för att “göra jobbet” utan ansträngning. Ett typiskt beteende: öppna ChatGPT bakom min rygg för att fuska, i hopp om att det skulle passera obemärkt.
Ingen debatt, inget utbyte… bara verkligheten av vad som händer i våra klassrum idag: AI är redan här, vare sig vi gillar det eller inte.
Den pedagogiska verkligheten: mur eller språngbräda?
Jag kände detta ögonblick mycket starkt:
Ska jag stänga av allt, gå tillbaka till papper, även om det innebär att jag stöter mig med en del av gruppen (och sätter mina dys-elever i svårigheter)?
Ska jag ge mig ut på en vild promptjakt, för att spåra vem som kopierat vad?
Eller ska jag försöka kanalisera energin dit den redan är?
Jag valde det tredje alternativet. Och eftersom vi hade en testversion av TokiChat till hands, bestämde jag mig för att använda den som en hävstång.
Inget mirakel, men en verklig pedagogisk förskjutning
Jag ramade in användningen, följde eleverna i deras första prompts, förklarade hur man verifierar den genererade informationen. Det var inte perfekt:
Det förekom snabb kopiering och inklistring (upptäckt, omarbetat),
Det förekom dumma AI-genererade skämt (vi är fortfarande i årskurs 4 😅),
Men framför allt skedde en attitydförändring: från “jag fuskar snabbt” till “jag använder ett verktyg för att bättre uttrycka vad jag har förstått”.
Och, intressant nog: vissa elever som var helt ointresserade av aktiviteten, redo att slarva igenom övningen genom att kopiera osammanhängande textstycken, återfick intresset för uppgiften när användningen av AI tilläts. De började söka efter de rätta formuleringarna, korrigera de genererade svaren, reflektera över hur de skulle presentera sitt budskap. Inte alla, naturligtvis, men tillräckligt för att jag skulle se skillnaden i deras engagemang.
Min observation som lärare:
Jag hade inte förutsett denna plötsliga intrång av AI i klassrummet. Det överraskade mig, liksom många kollegor. Men vad jag lärde mig: att ignorera eller förbjuda det löser ingenting. Att rama in det, däremot, ger användningen mening igen.
Ursprunglig prompt:
Jag vill skriva en artikel på LinkedIn för att prata om min erfarenhet av att använda AI i klassen.
Jag undervisar i medieutbildning för en grupp i årskurs 4. Temat är “Min telefon, min planet och jag”, baserat på den väg som föreslagits av Internet Sans Crainte.
De första tre timmarna består av att titta på, läsa och forska i flera resurser, för att sedan tillsammans konstruera en stor tabell med tre kolumner: problem, konsekvenser och förbättringsförslag.
Eftersom jag vill att mina elever ska lämna mina lektioner med något konkret och påtagligt, fortsatte jag den process som föreslagits av Internet Sans Crainte med en session för att renskriva vad varje elev hade lärt sig, följt av en layoutsession i fanzine-läge. Målet: att eleverna skulle ta med sig detta fanzine hem för att hjälpa sin familj att välja sin framtida smartphone.
Jag startar mina elever på den första sessionen: att rensa upp idéer och skriva texterna till anteckningsboken.
Det tog dem inte fem minuter innan hälften av gruppen redan var på ChatGPT — vilket jag inte hade förutsett. Där fanns tre alternativ för mig: stänga av datorerna och tvinga dem att göra det på papper (vilket skulle provocera ett uppror, och inte vara trevligt för de tre dys-eleverna i gruppen), förbjuda ChatGPT och tillbringa resten av sekvensen med att kämpa för att de inte skulle använda det, eller att följa deras praktik.
Jag valde det tredje alternativet: vid den tiden testade vi en av de första versionerna av TokiChat och jag bestämde mig för att öppna åtkomst för alla elever i gruppen.
Jag återfår gruppens uppmärksamhet, ger dem koderna, förtydligar att ingen är skyldig att använda detta verktyg (vissa föredrar fortfarande att göra saker själva), och jag börjar gå bakom datorerna för att hjälpa dem att ansluta, och sedan för att ge dem råd för att förbättra deras prompting.
Förändringen var slående: tidigare ansåg eleverna att använda ChatGPT var fusk; de gjorde det i smyg, utan att läsa igenom något, bara för att snabbt få uppgiften gjord med den (för en elev läckra) känslan av att ha lyckats lura mig och vara smartare än jag. Resultat: noll grad av engagemang i konversationen med AI.
Genom att tillåta dess användning och rama in den, fick verktyget i deras ögon en helt annan aspekt: den av en effektiv assistent, som man kan fråga precisa saker, som verkligen kan vara användbar… förutsatt att man engagerar sig i utbytet.
Visst, jag hade elever som fortsatte att göra enkla kopiera-klistra — de, lätta att upptäcka, lät jag börja om — och visst fortsatte de att använda ChatGPT i smyg för att generera förolämpande dikter och utbyta dem via e-post. Men åtminstone arbetade de verkligen med ämnet, mobiliserade de koncept som vi sett tillsammans under tidigare sessioner.
Kort sagt, det var toppen.